God works in mysterious ways

Det är nu 4 år sedan jag tog studenten. Då levde jag i en relation jag trodde skulle vara livet ut, jag var förlovad. Trodde att jag vid det här laget skulle ha i alla fall ett barn, bo i ett vackert hus med vita knutar. Att jag skulle vara färdig sjuksköterska. Det kanske låter hemskt löjligt med tanke på att jag bara är 22 år. Men jag kunde verkligen se min framtid så klart som jag kunde se min hand framför mig.

Inget utav det hände. Förhållandet tog slut. Jag hamnade själv. Utbildningen fick jag hoppa av. Trots att jag omgivit mig själv med massor utav vänner så har jag nog aldrig känt mig så ensam som jag kände mig då. Först efter ~3 år kände jag mig nöjd med tillvaron och det var kanske för ca ett år sen.

Nu sitter jag här, har ett jobb jag verkligen trivs med, en egen lägenhet i ett område jag trivs i och en pojkvän jag aldrig skulle byta ut för något i världen. Det tycker jag är ett bevis på att man aldrig ska ge upp. Hur hård tillvaron än är, hur jobbigt saker och ting än kan vara och hur hopplöst allt än kan verka så ska man aldrig ge upp. För en dag kommer du att stå där och inse att trots att livet inte blev som man ville så blev det bra ändå.
Det blev som det var menat från början.