Har märkt att jag på något vis blivit lite utav en "lone-wolf". Förstå mig rätt jag älskar mina vänner, jag ställer upp för dem på ett eller annat sätt oavsett tid på dygnet, jag talar gärna med dem i telefon typ sjuttioelvatusenfemtiotvå gånger på ett dygn. Men att bo helt själv efter att ha bott med någon/några i 20 år har satt sina spår. Jag uppskattar min egentid på ett annat sätt numera. Jag älskar att vara med mina vänner, men ändå så tycker jag att det är skönt att sedan få vara själv hemma och rå om mig själv.

 

Haha f*ck! Hur ska det gå när jag tillslut kanske hittar my soulie? Jaja, den dagen den sorgen! Jag klarar inte av att vara själv allt för många dagar. Men jag jobbar 100% på sjukhuset och spenderar 6 av 7 dagar där + spenderar jag tid med t.ex min familj på 6 småsyskon så blir man rätt mätt på sällskap efter ett par dagar och då är det skönt att få åka hem och vara själv för bara en dag. Någon som känner likadant?